Första uthängningen
Det är ju nästan på grund av det här som denna blogg fortfarande lever.
Uthängning av karln.
Stackars karl.
Vi bodde ju som sagt 2 månader hos svärföräldrarna. Efter 1 månad så åkte de till Spanien så vi var ensamma i huset den sista månaden.
Det märktes.
Genast blev han bekväm.
Ni som inte ser vad det är, så är detta alltså en bricka med två använda glas med snorpapper och skräp, en uppäten avokado och tillhörande sked.
Denna stod på sängbordet.
Vägrade röra den.
Till slut möglade avokadon.
Det kliade i kroppen på mig.
Inte plocka bort.
Jag började se detta som ett experiment.
Hur länge skulle det stå kvar?
Till slut började jag fundera.
Tänk om karln gjorde som jag? Väntade ut mig? Tills att jag plockade undan det.
Vägrar!
Efter 1,5 vecka trodde jag att den var bortplockad.
Men icke, den var bara flyttad!
Då insåg jag att han förmodligen inte väntade ut mig.
Den stod där 16 dagar.
Vem tog bort den?
Jag.
Vad ersattes den med?
En halvuppäten morot.
Men vart står den då? Undrar ni.
Jo, i badrummet.
I BADRUMMET?!
Det enda som jag är nöjd med när det gäller detta är att han åt på den när han hade kommit hem efter en kväll ute. Kanske min hälsohitlerpropaganda börjar sätta sig på honom?
Sen plockade han faktiskt bort den själv.
Efter 1,5 vecka.
Men den hann i alla fall inte att mögla. Tummen upp på det!
OBS! Dessa har inget med inlägget att göra och åts upp direkt. Ville bara ha med tummen.
Frid
FörlossningsberättelseN
Måste ju ta och skriva ner detta innan jag glömmer bort, vilket är helt galet att man ens kan göra.
Jag var beräknad till 9 november och gick hem 2 veckor innan det. Så här i efterhand hade jag ju kunnat jobba åtminstone en vecka till då jag gick över 10 dagar men det var ju omöjligt att veta.
Vilket alltså betyder att jag har mått väldigt bra under denna graviditet. Tackar för det!
Det var samtidigt gött att jag gick över dessa dagar då hantverkarna just den veckan hade slutfinish på vårt nyrenoverade hus. Vi beslöt alltså att sälja vårt bo-klok-radhus i Sidsjön under sommaren och flyttade sedan in hos karlns föräldrar i två månader medan vårt 70-talshus renoverades.
Ja, hur tänkte vi där egentligen, undrar ni säkert.
Höggravid sovandes på bäddsoffa med allt vi behövde i påsar i ett 10 kvm gästrum i 2 månader.
Jo men det gick ju. Plussidorna vägde upp med hemlagad mat ståendes klart på bordet efter jobbet, avlastning av Allie lite då och då och varför inte ta och lära känna svärföräldrarna ordentligt innan man blev Alnö-bo?
Får visa huset före och efter i ett annat inlägg.
Tillbaka till ämnet.
Låg vaken mestadels under natten mot 19 november men klev till slut upp kl. 03.30 för att kissa. Då fick jag en blödning (som med Allie) och tänkte att nu var det förmodligen dags.
10 minuter senare startade värkarna så jag satte mig i soffan och klockade. Det var 5-7 minuter mellan dem och cirka 30 sek långa.
Jag ringde till förlossningen och frågade hur jag skulle tänka eftersom Allie kom väldigt fort. De välkomnade mig när som helst och sa att jag fick avgöra.
Det enda jag kunde tänka på i första hand var att jag skulle hinna göra tvåan och luskamma mig innan vi åkte in. Vilket jag också hann, pjuh.
Parentes 1: Den 9 november som jag var beräknad till fick både jag och Allie löss. Tack och lov slapp jag åka in på förlossningen och förklara varför jag såg så flottig ut i håret (hade en luskur i).
Parentes 2: Den där jäkla lusen kom tillbaka en vecka senare. Men då "bara" på Allie.
I alla fall, kl. 05.00 väckte jag karln och berättade att jag hade värkar och att vi kanske skulle fundera över vem som kunde komma och ta Allie till dagis på morgonen.
Jag hade innan suttit och funderat på hur karln skulle reagera när jag skulle väcka honom med "the news" men han tog det väldigt chill. Han klev upp och satte på sig mysbrallorna, gick på toa, jag fick honom att äta en banan så HAN hade energi och ork och till slut fick jag fråga honom igen vem vi skulle kalla in.
Kristina låg redo på nätterna sen BF men vi bestämde oss till slut för farfar och farmor som hade kommit hem från Spanien kvällen innan.
Karln åkte och plockade upp svärpäronen och när de var tillbaka kl 05.30 så stod jag på bron redo. Värkarna hade helt plötsligt ökat på och nu var det 3 minuter emellan dem.
05.40 åkte vi från huset och hann med att ställa in bilen i garaget som öppnade 06.00.
Jag höll koll på klockan hela tiden och 06.15 berättade sköterskan att jag var öppen 10 cm. Hej hopp, dags att byta om och in i förlossningsrummet.
När jag precis skulle kliva upp på sängen så kom första krystvärken. Jag kom inte upp.
Min tanke - ska jag behöva skrika åt sköterskan att fånga onga så den inte ploppa ner på golvet?
Hon hade dock lite känsla och såg på mig att det var dags och började preppa.
Jag kom äntligen upp i sängen, tog tag i stången bakom mig och tryckte på så in åt he...
3 krystvärkar senare så var han ute, kl. 06.34. Ingen lustgas eller något annat, precis som med Allie.
Vi visste ju inte heller könet innan så vi blev lite småställda när det var en pojke.
Ja, sån stor skillnad är det ju inte men det är ändå första killen på min sida av 10 tjejer (mamma har 4 döttrar och 5 barnbarn som också är brudar).
En pöjk var alltså väldigt välkommet.
Denna gång hann han inte med att fråga efter en alvedon, till sig själv...
Vi ringde till farmor och farfar och de hann berätta för Allie innan dagis att hon hade fått en lillebror. Hon hade fnissat och nog inte riktigt förstått det hela.
Jag och den namnlöse just då skulle stanna en natt på patienthotellet så Hellas åkte och hämtade Allie så hon kunde få träffa honom.
A - Farfar säger att det är en pojke. Men det är det inte, det är en flicka.
H - Men farfar ljuger inte gumman, det är en pojke. Du har fått en lillebror.
A - (tänk er slutscenen av plutonen) NEEEEEEEEJ...!
Väl framme på sjukhuset så var hon lite gladare givetvis men frågade ändå lite brytt varför det blev en grabb.
Och så här i efterhand så skulle vi nog ha kollat könet, eller åtminstone haft klart både ett pojk- och flicknamn så hon kunde ha varit mer förberedd på båda alternativen.
Vi hade nämligen bestämt att om det blev en tjej så skulle hon heta Ruth men vi hade inte klart med pojknamnet, så då blev ju "Ruth" en person så att säga.
Och när vi skulle välja namn så stod vi och valde mellan Manne, Abbe och Alfred. Vi frågade Allie vilket hon gillade och då sa hon "Nils!".
Och hon gav sig inte heller så till slut fick hon bestämma och så blev det en liten Nils Eric Ove.
(Eric heter Hellas i andranamn och är från hans morfar och Ove hette hans farbror).
Frid kära vänner.
Comeback
Ok.
Nu är jag alltså tillbaka.
Med tvåan.
Välkommen in i familjen Nils Eric Ove.
Medan karln gick och försökte förbereda sig över att jag eventuellt kunde bajsa på mig under förlossningen*
så försökte en annan hålla ihop några dagar till så att vi hann bli helt klara med vårt nyrenoverade hus på ön.
* Denna info kom som en chock för honom när vi skulle få Allie. Alltså bara själva informationen om att man KAN bajsa på sig under en förlossning fick honom ur spel. Jag gjorde inte det dock.. tyvärr. Hade nästan kunnat betala för att få se hur han skulle reagera.
I nästa inlägg tänkte jag i alla fall berätta hur allt gick denna gång.
Nils visar hur pappa såg ut under förlossningen.
Nä, det känns taskigt att detta ska vara första bilden på Nils.
Här visar han istället stolt upp sin smilgrop.
Medan ni väntar på att få läsa Nils väg ut så kan ni gå nerför memory lane och läsa om Allies historia (kan hända att inlägget ser lite tokigt ut så ett snabbt tips är att läsa mina inlägg på en dator och inte på mobilen).
Må gott!