New York
Vi vet inte riktigt vad vi tänkte när vi först bokade
ett morgontåg samma dag som vi skulle åka.
Vi skulle absolut inte hunnit till flyget i tid.
Men nu i efterhand kunde vi lika gärna ha åkt detta tåg.
Varför? Undrar ni.
Jo, vi åkte istället dagen innan och bodde på ett hotell nära Arlanda.
Flygdagen (onsdagen) kom, vi åt frukost i godan ro,
lite respirriga och gick sedan upp på rummet och packade ihop.
Detta var alltså den enda information som vi fick.
Karln ringde och vi fick reda på att flygplanet hade tekniska fel.
Tur att det upptäcktes på mark och inte i luften som Frida sedan påpekade,
Tur att det upptäcktes på mark och inte i luften som Frida sedan påpekade,
och det är ju sant.
Men vi tror nu alltså att vi har blivit ombokade på
ett annat flyg som ska mellanlanda i London,
efter att ha pratat med SAS.
Vi kommer fram till Arlanda och ställer oss först i en kö.
Som var fel, påpekade personalen och pekade oss mot en annan kö.
Som också var fel men som vi ändå fick gå tillbaka till igen senare.
Vi stod i en halvtimma och så blev det vår tur.
Fel kö.
Vi hade tydligen inte blivit helt ombokade och var tvungen att stå i en annan kö först.
(Försök att se Karlns min framför er just i detta ögonblick)
Vi blir hänvisade till en annan kö där man tog en kölapp.
Nummer 25 blev hjälpt just då och vi fick nummer.. 92.
Stötte på två grabbar som också stod i kö
och som berättade att det hade gått cirka 15 nummer på en timma.
Mhm.
(Försök att se Karlns min framför er just i detta ögonblick)
Karln lyckades på något sätt att hitta en annan kö som gick mycket fortare.
Han kom fram och blev hänvisad att vänta vid sidan
så de kunde prioritera dem som hade blivit ombokade till det tidigaste flyget.
Tydligen ingen prioritering på småbarnsfamiljer.
Här kan ni få se Karlns min efter detta väntebesked.
Andas.
Ja, vi fick till slut hoppa på ett flyg till London.
Trångt, varmt och Allie gillade det inte direkt.
Karln satt en halvtimma på toan och matade henne
(den bästa stunden på resan enligt honom).
Tack och lov fick vi en tålmodig finne bredvid oss.
Tålmodiga var däremot inte dem som satt framför oss,
som gav oss "Varför tar ni med er en bebis just på DETTA flyg"-blicken.
Det bästa var dock när vi hade landat och vi tackade den trevliga finnen
för att han var så sjyst och förstående, så såg man att dem framför fick lite dåligt samvete.
Det blev en väntan i London.
Allie var rätt laddad.
Efter allt strul och den dåliga servicen så förväntade vi oss nu
ett pampigt flyg med panoramarutor, massagestolar och Babblarna som liveband.
Det blev det inte.
Men helt okej ändå.
Till slut kom vi fram.
Istället för att vara framme vid 13-tiden så var vi framme hos Kaisa och Martin vid 21.00.
Det som räddade oss då (förutom våra trevliga värdar)
var hawaipizzan som stod och väntade på oss.
Lika bra att börja svulla direkt.
Vi börjar så här.
Mer om resan kommer, stay tuned.
Kommentarer
Trackback