Errki

Ja, nu har vi bokat resa för tre till New York. Vi åker i slutet på april.

Magiskt.

Vi har också bokat en babykorg till Allie på planet.

Jag tänker mig att den hänger fritt i taket och att man kan rulla den genom gången.

Så hon kan följa med på toa och grejer.

Eller om hon vill mingla lite på planet liksom.

Förmodligen är det inte så men man kan ju önska.

 

Vi har bokat direktflyg och man kan ju bara hoppas att det går bra med Allie.

Men det gör det nog!

 

Vi bokade resan igår.

Och jag var som ett plåster på karln och kontrollerade så att allt blev rätt.

Varför betedde jag mig så då, undrar ni?

 

Jo, då kommer vi till själva uthängningen av mig själv.

Och egentligen en till, min syster, men det får hon ta.

 

För 5 år sedan tittade jag och min syster på en resa till Thailand

och klickade emellan datum för att se när det blev billigast att åka.

Japp, vi bokade slutet på oktober, skulle vara borta en månad och var riktigt laddade.

Vi skulle möta upp ett par vänner i Bangkok dagen efter vi kom fram.

 

Karln och Marrki skjutsade oss ända till Arlanda, och det blev en härlig roadtrip.

Vi tog en fika och sen var det dags för oss att gå till incheckningen.

Det kom en liten tår från mig och Marrki, ett sånt där härligt tillfälligt vänskapsfarväl.

 

"Hej hej!" Sa vi glatt till flygvärdinnan.

"Hej! Pass och biljett tack". Sa hon.

"Varsågod!" sa vi igen glatt ovetandes.

"Men.. den här biljetten kan ni inte åka på". Sa flygvärdinnan.

"Va...?" Sa vi.

"Det gäller inte förrän om en månad, i slutet på november." sa hon.

"......"

 

Vi var i chock. Vi hade alltså suttit och bläddrat bland datum, tittat på oktober.. tittat på november.. och sedan känt att oktober blev bäst, MEN aldrig bytt tillbaka till den månaden,

utan missat det helt enkelt.

Vi går till en dator för att se om vi kan boka om biljetten på en gång, men nej nej, det var en söndag

och Kilroy Travels hade inte öppet så vi kunde inte ringa dem heller.

Det var bara att plocka upp telefonen och ringa till karln och Marrki som satt i bilen på väg hem.

 

De trodde att vi skojade.

Vi skojade inte.

De berättade efteråt att de satt i bilen och nästan grät av skrattanfallet de hade fått,

och att de fick samla sig innan de kom och hämtade oss.

De möttes av två rätt så besvikna miner, som var nära till gråt, men till slut gick det inte.

Vi brast i skratt allihopa.

Vilken flopp.

 

Jag hade knappt fått igenom min ledighet på mitt dåvarande jobb

(trots att jag inte ens hade en fast anställning där)

och jag skämdes så fruktansvärt över vårt misstag,

så jag tvingade karln att inte säga något till någon.

Stackars Marrki som arbetade på samma ställe fick hålla god min om att vi var framme säkert och hade det bra.

Haha.

Dagen efter ringde vi resebolaget och vi kunde boka om så vi åkte på fredagen samma vecka.

Skönt.

 

Det var alltså bara karln, Marrki och mamma som visste att vi fått åka hem igen.

Jag satt inne i lägenheten i 5 dagar tills vi tog tåget till Arlanda på fredagen.

Vi kom iväg.

Vi hade det fantastiskt.

Och vi lärde oss en läxa.