Errki

Oops, trädgårdsdag idag tydligen.

Sedan vi flyttade hit, för mer än två år sedan, så har vi inte varit med på en enda.

Inte bra alls.

Och det är oftast på grund av att de skickar ut ett papper om det 2 månader innan, så man hinner glömma det tills dess. Det är ju inte så att vi planerar in det direkt.

Vi måste skärpa oss.

Kanske köpa lite fina trädgårdshandskar och dela ut till alla. Som plåster på såren.

Idag blev det istället ett besök hos Mia & Peter.

Det här är deras Gustav. Och storebror Olle sover.

Nu ska jag baka bullar och chokladbollar för att frysa in.

frid

Lillan (min katt) ligger på mitt huvud varje natt men nu har hon suttit sig upp och tänkte kräkas på mitt ansikte.

Ja, ni läser rätt.

Jag kastar Lillan ner på golvet och hon kräks. Sedan är hon igång som vanligt. Hon vill ju ut och håller mig vaken till 04.30. Jag får svårt att somna om men jag får samtidigt massa tankar om vad jag skulle kunna skriva här på bloggen.

Jag har ju haft ett uppehåll härifrån, mest för att jag inte har haft någon inspiration att skriva och att det bara skulle bli framkrystat om jag skulle göra det ändå.

Men nu satt jag här, mitt i natten, och började brainstorma med grejer jag kan skriva om.

Om ni har sett Sex and the city 2 (filmen) så finns det en scen där Charlotte och Miranda sitter vid baren och dricker drinkar och Miranda får Charlotte att erkänna att det är svårt att vara mamma till småbarn. De sitter och berättar sina förbjudna tankar för varandra, om att de alltifrån stänger in ungen i rummet när den gråter eller bara skulle vilja kasta ungen in i väggen av frustration.

Såna förbjudna tankar har jag också. Fast om vår katt. Och det här gäller endast Lillan, inte vår andra katt JD. Hon är som en normal katt som både kan vara lite mysig men ändå är självständig.

Det här är JD - Jennifer Dylan.

Det är inte sällan jag får den här känslan att jag bara skulle vilja sparka Lillan hårt, när hon är som jobbigast. Som när man går på torget och det är tusen duvor, och så får man en sån där tvångsmässig tanke att "tänk om jag skulle ta i allt vad jag kan och sparka den där duvan över torget, vad sjukt det skulle vara, men samtidigt komiskt". Ja, jag tänker så ibland i alla fall.

Eller att jag bara vill ta tag i Lillan och kasta ut henne från balkongen. Problemet är att vi bara bor på andra våningen, så det är väldigt nära ner till marken, vilket bara skulle göra henne överlycklig, då hon gillar att vara ute. Tappar lite effekten då.

Jo jag ska berätta.

1. Vi vaknar varje natt till att hon hoppar på handtaget, mjauar och krafsar på dörren för att hon vill ut. En enträgen jävel är hon också och kan lätt hålla på en timma.

2. När vi väl släpper ut henne, så ska hon in efter 5 minuter. Då hoppar hon på handtaget utifrån istället tills vi släpper in henne. Det blir ett evigt "gå och öppna och stänga".

3. Hon ska ALLTID sova på eller runt mitt huvud som en mössa på natten. Aldrig karln. Bara mig. Och det var väl mysigt i början, men inte nu längre när det blir sjukt varmt, man får hår i näsan, hon spinner som en motorbåt och hon är inte så jättelätt heller. Och nu efter den här natten, så har hon inga problem att kräkas på ansiktet mitt heller verkar det som.

4. Hon hårar så pass att jag måste rolla min kudde innan jag lägger mig varje natt. När jag dammsuger lägenheten så måste jag noggrannt dammsuga alla möbler och stolar där hon varit också. Okej, JD släpper också hår men ändå.

5. Hon fångar möss, gärna levande och lämnar dem i lägenheten så jag får jaga dem.

6. Hon klöser sönder våra fina 50-talsmöbler. Jag kan faktiskt säga att varför vi har bytt soffa 3 gånger under 2 år är mycket på grund av henne i kombination med att karln ständigt har ett behov att göra om hos oss.

7. Har vi varit bortrest så vet vi att något alltid har hänt när vi kommer hem. Och det är oftast Lillan som kräkts, gjort sönder något eller hårat ner allt.

8. Vid påsk rensar hon gärna grannarnas fina påskris med fjädrar och leder spåren upp till oss. Inte alls obvious.

9. Hon tål inte räkor. Vilken katt tål inte räkor? Okej, det är ju ganska tråkigt för henne men sist vi bjöd på det så kräktes hon över hela lägenheten. Hon sprang bokstavligen runt samtidigt som hon kräktes.

Ja, det är svårt att lämna bort en katt som man har haft sen den varit pytteliten. Det är skönt att ha två för då håller dem varandra sällskap när vi inte är hemma. Karln vill absolut inte ta bort henne. Hon skulle fömodligen ha dött om vi inte hade köpt henne. Hon är ju mysig ibland och har väl inget ont i sig.

Fast jag tvivlar fortfarande lite, det har hänt för mycket för att jag ska sluta tro att hon planerar att ta över lägenheten, oss människor och världen.

Jag måste ju ha 10 punkter och den sista och värsta är att när vi får barn, så vet jag att Lillan kommer att vara den typ av katt som lätt kan lägga sig på bebisen när den sover. Tryggt.

Några gamla bilder på Lillan.

Frid